Med gemensamma krafter


onsdag 6 januari 2010

FAN

Det är jobbigt nu. Det är riktigt jävla jobbigt nu. Jag trodde att det gick att bara kasta bort. Så naivt av mig. Att tro något sånt. Det sitter där som en stor klump i magen med feta äckliga armar som en slemmig mördar dendrit(ja, jag vet till och med hur de ser ut). Jag vet inte om jag orkar, om jag klarar av det mer Jag vet inte om jag ska ge upp. Och vem vet, kanske känns det som en lättnad. Jag vet faktiskt inte. Men sen.. så ska det ju vara han och jag. Fruktansvärt detta. Hur kan man älska någon men ändå tveka så enormt, så enormt?

Maja jag saknar dig. Va inte så fruktansvärt långt bort. Marina jag saknar dig. Va inte så fruktansvärt långt bort.


?
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Nillajanuari 08, 2010

    Gör inget förhastat. Ta dig tid och känn verkligen efter hur du känner och vad du vill göra. Prata med din familj och dina kompisar (lyssna vad dem säger och ta tåd) MEN den enda som vet vad det rätta är att göra är du själv =)

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)