skip to main |
skip to sidebar
Hej Livet.
Allt annat känns så onödigt fast jag inte orkar
Det är bara dig jag tänker på
Jag gör alla 24 timmar på dygnet viktiga för att slippa dig
Men du lurpassar runt varje hörn
Chokladbollar är uteslutet
Jag kan knappt sova i sängen längre
För vi hade ingen bestämd sovplats
Kvällarna är jobbigast
Kvällarna är ångestframkallande
Då tittar du fram, ler och bor i mitt huvud
Fast vi båda vill så står det skrivet i pannan att
man väcker en ångest när man släcker en annan
Det fanns en gång två personer.
De finns inte mer, för de satt ihop.
Och jag tror aldrig de kommer kunna reparera skadan.
Jag är ledsen, men jag gav upp för länge sen.
det är skrämmande, overkligt men det har alltså hänt. Stort hål är det i magen och jag vet inte ens om jag har gjort rätt. Men jag antar och hoppas det. Det är som en stor kniv i hjärtat. Och det är så komplicerat, Det har aldrig tidigare varit såhär komplicerat.
men fy fan vad jag hatar att ha såhär ont. Det spränger.. spränger seriöst sönder mina fötter. det söker mig om dagen, om natten, men speciellt söker det mig såklart på träningen. Jag har försökt fundera ut olika planer för mina fötter, för att de ska överleva fram till EM men jag har fan inte kommit fram till vad jag ska göra med dem. Jag smörjer, jag värmer, jag kyler, jag gör ingenting, jag har benvärmare, raggsockor, bytar skor, försöker helt enkelt få dem att må bra på det enkla sättet. Men nä.. I veckan ringer jag min sjukgymnast. Förresten, annars kan jag ju alltid kapa av dem som jag också funderat på. Eller stoppa in dem i mikron för att få dem att bli varma. Kanske skulle ställa dem i vedkaminen eller hoppa ner i en isvak.. Ni vet, något alldeles extraordinärt!
det här är vad jag klarar av just nu.. en kullerbytta. weee..
Nu ska jag och johanna handla på Ikea! Äntligen har jag lite pengar så jag känner att jag vågar handla saker utan att fundera på om jag kommer få mat i magen i slutet av månaden. skönt! Hinner inte skriva så mycket mer, är påväg ut genom dörren. Har en najs planeringsdag uppstakad, jag är ju ledig hela dagen idag, underbara fredag! Har varit så grym och tvättat hela morgonen, cyklade iväg och gav blod (mycket sjuksköterskeinspirerande plus att jag fick en jättehärligt arg syrra, sån som jag aldrig tänker bli), och så Ikea och måste handla mat och annat roligt. Sen ska jag hem till min fina mamma. fina fina mamma. Hos henne blir det pizza och EM-handboll, sista chansen nu. Inte för att jag orkar bry mig faktiskt, de har inte varit något vidare än så länge så jag pallar inte vara insatt ;) Det enda jag är insatt i är gymnastiken och den ni, den kommer bara bli bättre.Har förresten kommit fram till att min hjärna inte är riktigt som den borde vara, jag tänker på tok för mycket. Jag ska lyssna till mitt hjärta. och lyssna på kun for mig. Funderar på det.. bara mig. Puss
ibland saknar man det..
Det är snart dags att bli kall. Jävligt är det ute och jag ska ta bussen ner till knutis för att komma till skolan i två timmar. Lönt. Jävligt lönt. Jag är så trött på att det tar dubbelt så långt att ta sig dit och hem än det gör att vara där i två timmar. Och jag hatar alla människor. Sjukt, det har jag aldrig gjort tidigare förrän jag kom på hur kass skånes pendlingstrafik är just nu och hur fruktansvärt mycket människor det är som är lika trötta på det. Det blir liksom ingen bra grej då. Bara massa sura och tvära som bråkar om sittplatserna. Men som tur är så är jag ledig varje fredag den här månaden. Och ska njuta av att inte behöva åka in till Malmö utan vara i mitt HBG ist :)
Förresten, igår hade jag världens bästa träning! <3>
Annars? Nä, det andra går precis lika dåligt. Står och tvekar. ?
Hejdå
är jag verkligen en gammal kärring. det snurrar i skallen och fötterna spränger. På tisdag "börjar terminen" och dålig träning accepteras inte. Jag hoppas för allt i världen att gud trollar bort det onda i benen och fötterna så jag för en gångs skull får träna utan det huvudet (där är så mycket ändå)Varje dag går jag runt runt i cirklar och tänker på vad jag ska göra med ditt och mitt liv. Det är kanske dags att säga adjö?''
Jag har inte så mycket att säga just nu. Det är ganska tomt.
Jag är bara ett fett ?
till mig något bra. jag är så stolt över det. över mig själv. Hon sa:- Matilda, du har svårt för att säga nej, att stå på dig och tänka bara utifrån vad du själv vill.- Ja, jag vet, så har jag alltid haft det, varför är det så?Och hon svarade:- Jo, för vi har hela livet uppfostrat dig till att alla inte har det lika lätt som oss, till att alla är lika värda och att alla skall få en chans här i livet. Vi har uppfostrat dig till att ha ett stort hjärta. Jag funderade på det där och kom fram till att då det såklart är det bästa jag har, så finns det även nackdelar med det. Just nu tvekar jag enormt och det beror på en stark vilja som alltid vill ge en chans till alla. Men någon gång kanske jag borde lära mig att tänka på vad min själ vill?
Men den vet inte.
Det är jobbigt nu. Det är riktigt jävla jobbigt nu. Jag trodde att det gick att bara kasta bort. Så naivt av mig. Att tro något sånt. Det sitter där som en stor klump i magen med feta äckliga armar som en slemmig mördar dendrit(ja, jag vet till och med hur de ser ut).
Jag vet inte om jag orkar, om jag klarar av det mer Jag vet inte om jag ska ge upp. Och vem vet, kanske känns det som en lättnad. Jag vet faktiskt inte. Men sen.. så ska det ju vara han och jag. Fruktansvärt detta. Hur kan man älska någon men ändå tveka så enormt, så enormt?
Maja jag saknar dig. Va inte så fruktansvärt långt bort.
Marina jag saknar dig. Va inte så fruktansvärt långt bort.
?
